Idé till artikel – komparativ analys av kommentarsfält

En komisk komparativ analys av olika tidningars kommentarsfält.

  • DN: nästan ickeexisterande, ingen kommenterar DN:s artiklar.
    • Exempel: Essän X, kommentar: ”  “. Ingen alltså.
    • Det andra fenomenet man kan uttyda är postmodernisthatande högerextremister, men som är mer vältaliga än avpixlat-kommentatorerna. Den mest frekventa kommentarsliknande texterna är de skrivna av Erik Helmerson, som borde livestreama sina kommentarer om allt som skrev i samhället. Det finns ingen händelse som är för liten för Helmerson att diskutera på sin signerat/kommentarsfält.
    • Den mest aktiva kommentarsfältet på DN är Helmersons ledarsida.
    • Det finns alltid tydliga rättshaveristiska drag. Här publicerar kommentatorerna oftast 4 inlägg långa förklaringar av sina egna positioner. Här kommenterar ofta människor som har @swipnet-, @telia–mejladresser.
  • New York Times, alltid de mest sofistikerade.
    • Exempel:
  • The Guardian, de mest gillade är de mest komiska, och alltid väldigt brittisk humor. En kraftfull oneliner vinner alltid fler likes än en lång analys.
  • Aftonbladet, kommentarsfältsherrarnas sandlåda, rättshaveristernas tillhåll. Och ironiskt nog så figurerar där oftast de största aftonbladethatarna.
  • The Economist: kommentarerna har liknande stil som tidskriften, brittiskt intellektuellt ironiskt.
  • RT: antisemiternas och antiamerikansk tillhåll, här frotterar den populistiska vänstern som hatar USA över allt annat tillsammans med antisemiter och fascister.
  • YouTube. Får nästan betraktas som någon slags bubblare. YouTubes kommentarsfält har gått från att för bara något år sedan vara internets sämsta kommentarsfält, inte för att det direkt innehåller hat eller liknande. Utan det var snarare sämst och uruselt för dess fruktansvärt låga kvalitet. Men sen hände någonting, sedan algoritmen ändrades har fler “komiska” kommentarer tagit sig upp till toppen.Nivån är fortfarande perfekt infantil som man vill ha det ibland, men nu ibland med en komisk twist. En bubblare.

Förnedringens genealogi

Förnedring finns överallt i samhället. Politiker som blir förnedrade efter att de har sagt något dumt i en intervju, en intervjuare som har ställt en dum fråga, en kameraman som trillar ner i en vattenpöl, en ny praktikant som råkar förstöra en tagning vid en filminspelning. När en förnedring uppstår så händer något i våra kroppar, det sker en fysisk reaktion. Vilken är egentligen den? Är det mer förnedrande när en människa i maktposition blir förnedrad (se slutscenen i filmen Casino när Danny Devito blir ihjälslagen av sina kompanjoner).

Många är fallen där människor har blivit förnedrade på twitter. Boken So you’ve been publicly shamed av Jon Ronson tar upp just det temat.

Annan scen från film som är värd att komma ihåg är från filmen Amelie, där en karaktär beskrivs må dåligt av att se hur en pappa förnedras framför sin son.

 

Spel-idé

Göra ett spel som bygger på visuell inlärning. Det är uppbyggt som ett quiz. För varje konstverk ska spelaren identifiera konstnären. Poängen med spelet ska inte vara att man memorerar alla konstnärens konstverk, utan att man istället lär sig varje konstnärs stil, vilket gör att man i framtiden ska kunna känna igen konstverk från en konstnär som man inte tidigare sett. Man får alltså en känsla för verket, en intuition.

Uppbyggnad. Kanske går man snabbt igenom 30 verk av en konstnär. Klick, klick, klick. Hastigt, inte för att tydligt analysera verken, utan för att få en känsla för stilen och de gemensamma dragen i konstverken. Sedan gör man så med 5 konstnärer, med säg 30 verk vardera. Sedan får man göra ett test, där konstverk som inte tidigare visats presenteras, för att se om spelaren har lärt sig känna igen stilen.

Måste antagligen göra lite research i hur perceptionsinlärning egentligen går till. Krävs det någon analys av verken, penseldrag, färg, motiv, för att det ska enklare, eller räcker det med att bara titta, å få en känsla?

Om man vill göra det mycket bättre så ska man först gå igenom tavlorna där spelaren får se tavlorna i sin helhet. För att få en känsla för the overall stil och känsla, och kanske även motiv. Sen skulle man kunna göra ytterligare en nivå där spelaren endast får se en centimeter av varje verk, för att då snabbt lära känna penseldragen hos respektive konstnär. På så sätt kommer de i framtiden baserat på penseldragen kunna identifiera en visst konstnär.

Svårighetsgraderna kan vara hur många konstnärer av liknande stil som finns med i tävlingen. Jackson Pollock, Caravaggio och Carl Larson är det väldigt enkelt att lära sig skilja mellan. Men att skilja mellan Caravaggio och andra renässansmålare (eller säger man barockmålare?) kan vara svårare.

Inspirationskälla: Den här NYTimes-artikeln.

Fri mjukvara

GPL, BSD, Copyleft, Kopimi, CC, CC-NC, Floss, Foss, Open Source, PPL. Flanker, skyttergravar, ideologi. Mycket skiljer alla dom här koncepten åt.

Peer Production License är kanske det mest intressanta av alla dessa. PPL är designat och föreslagit av Kleiner.

Den här föreläsningen av Adam Obeng kan vara givande.

Ett udda spel

Hur skulle ett datorspel kunna se ut där man inte kunde var karaktärer i den traditionell meningen. Istället för att vara människa, djur, monster, fantasifigur, så är man vind, känslor, jord, vakuum. Det skulle kunna bli ett helt flippat spel. Att välja vänskap, hat, tråkighet, intighet, rymd, vind som spelkaraktär.

Ayahusca och psilocybin

Av en slump har jag inom kort tid läst tre artklar om psilocybin och ayahuasca i olika medier. Dels Lars Sjöstrands artikel om Aldous Huxley i läkartidningen, å en längre artikel i The New Yorker om Timothy Leary och användandet av psilocibyn för att hantera människans rädsla för döden. Och idag skrev The New York Times of användandet av ayahuasca för att hjälpa brasilianska fångar. Den svenska filmen The Quiet Roar behandlar även temat. Men den filmen har jag fortfarande inte sett. Kanske börjar svampar och ayahuasca röra sig från hippiekulturen mot medicinen.